Det finns en lockelse i att skapa perfekta budskap. Polerade ord och genomarbetade bilder som säger exakt det vi vill få fram. Men hur ofta lämnar vi utrymme för mottagaren att tolka, reagera och göra budskapet till sitt?
Människor lär sig och minns bäst när de själva får skapa mening. Vi behöver känna förväntan, ställa frågor och gradvis bygga förståelse – i stället för att få allt serverat. När vi kommunicerar på ett sätt som imponerar, men inte engagerar, riskerar vi att missa målet: verklig förändring.
Att lämna utrymme handlar inte om att släppa all struktur. Tvärtom krävs det ett tydligt syfte och en tanke om vilka vägval som kan bli aktuella. Men det kräver också något mer: att vi vågar låta processen och deltagarna bidra till helheten. För det är i dialogen mellan oss och mottagaren som det viktiga händer.
Tryggt med det välbekanta
Den här tanken om dialog och samskapande är inte alltid populär. För många chefer och beslutsfattare är det tryggare med fullspäckade agendor och minutiös planering – det ger känslan av kontroll. Det är också vanligt att vi översköljer dem vi vill nå med information, som om kvantitet skulle vara lika med kvalitet.
Men det är inte bara andra som står för motståndet. Det är bekvämare att inte bråka, att följa med i samma mönster som alltid. Du som är stödpersonen som fått uppdraget att planera mötet, workshopen, sammankomsten, är förstås ofta lika fast i strukturen – inte för att du inte vet hur det borde gå till, utan för att det är enklast så. Det kan vara jobbigt att vara den som ifrågasätter, rör om i grytan, ”bråkar med ordningen”.
Små steg i rätt riktning
Motståndet handlar sällan om illvilja, utan om invanda mönster. Det kan vara tryggt att börja smått. Avsätt till exempel utrymme i mötet för frågor och reflektion – utan att känna press att alltid ”hinna allt”. Använd syftet som kompass, men låt processen avgöra exakt hur ni når dit.
Att få in det här sättet att tänka tar tid, särskilt när kraven på resultat och synlighet är höga. Det kräver ett tillåtande förhållningssätt. Och när vi börjar skapa utrymme för människor att förstå och bidra själva, förändrar vi hur vi kommunicerar, samarbetar och lär. Vi ser och känner effekten. Det är värt det.